Lyckan får vara en kamp
Så länge vi aldrig ger upp
Detta inlägget påbörjade jag i oktober 2023. Nu äntligen är det färdigt och jag hoppas på att det ska bli många fler.
Jag har skrivit och skrivit om detta inlägget otaliga gånger. Jag har gråtit över minnen och fått processa saker från det senaste året som jag förtryckt. Nu hoppas jag att texten tillsist är lite mer lagom, än en 10 sidor lång text om ångest och rädsla
😅
Men innan jag börjar berätta om det senaste året, vill jag tacka för alla fina kommentarer och meddelanden jag fick efter förra inlägget. Ni är verkligen världens finaste! ♥ Jag har varit dålig på att svara men ni ska veta att jag har burit era ord nära mitt hjärta.
Tillsist får jag tillkännage att jag har blivit mamma! Den 14e augusti 2023 fick jag en liten son.
Och i detta inlägget tänkte jag dela med mig om min graviditet och förlossning. Och varför jag säger att lyckan kan vara en kamp.
För det ska jag säga. Det var en jävla kamp för mig, att få bli mamma.
Jag hade hoppats på att kunna blogga mer under min graviditet, men som vi vet blir saker och ting nästan aldrig som vi tänkt oss.
Jag trodde att graviditeten skulle vara lite mer romantisk. Trots illamående och foglossningar levde jag lite på det hoppet. Kanske tog jag ut lyckan i förskott. Med en bokad gravidfotografering, dagböcker som skrevs, barnkammaren som skulle renoveras och dagdrömmarna om livet med bebisen.
Men snart efter jag hade skrivit mitt förra inlägg skulle min graviditet bli en mindre kramp.
Kampens och rädslan tar sin början.
Kampen startade en tidig lördagsmorgon, då jag började blöda. Och man har ju lärt sig att blod betyder missfall. Så självklart var jag livrädd och förtvivlad när jag med tårar i halsen ringde och skrek på min sambo att jag blödde. Turligt nog jobbade han då precis utanför huset så han var snabbt hos mig. Vi skulle ringde efter en ambulans men ingen av oss kom ihåg numret till 112.
Men efter en minut (som kändes som en evighet enligt mig) kom vi till sans och Erik ringde efter en ambulans. Jag minns inte hur lång tid det tog innan ambulansen anlände, men jag var då i alla fall lugn om än ledsen. Efter instruktioner från SOS operatören låg jag (i princip naken, med endast en morgonrock som hjälpte föga...) på golvet med benen upp på en stol och en handduk under mig när ambulansmännen anlände.
Min livs första ambulansfärd
Men inte den sista
Ambulandmännen gjorde några kontroller och sedan bar det av med ilfart till Helsingborgs sjukhus. I ambulansen började jag plötsligt hacka tänder och hela jag darrade/skakade, samtidigt som jag inte kunde sluta gråta.
Detta var ett fenomen som skulle hända många gånger till i framtiden.
Men i denna färd, med sirener, blåljus och ett landskap som svischade förbi, hände det något som gav mig om än ett litet, men ändå ett lugn. Jag kände en rörelse i magen vilket gav mig hopp om att bebis var i liv. Lyckan kom där och då av den lilla rörelsen. Om jag förmedlade detta till min kära sambo som åkte med i ambulansen och höll min hand, minns jag inte. Jag hoppas det. Vi anlände till Helsingborgs sjukhus och fördes in i ett rum där minst 10 personer stod och väntade på oss. Snacka om rörigt. Jag förstod knappt när eller om de pratade med mig eller med varandra. Men magen och bebisen där inne undersöktes på alla möjliga sett och det konstaterades att bebis levde och mådde bra. Men för säkerhets skull skulle vi åka vidare, till Lund. Detta för att jag var i graviditetsvecka 27 och det var endast Lund som kunde förlösa och ta hand om så små bebisar.
Om jag hade blivit lugn innan när vi fått reda på att bebis mådde bra, försvann detta lugnet av det beskedet.
Från akuten in i en ny ambulans vidare till Lund. Igen med sirener; blåljus och plattan i botten.
Alltså jäklar vilka rallyförare dessa ambulans sköterskor är!
Så, vad hade hänt?
Och vad hände sen?
Väl i Lund fick jag ett rum på förlossningen och till sist hade jag slutat blöda. Då blev jag flyttad till en mellan avdelning, prenatalavdelning. Men där fick jag stanna i nästan en vecka, tills jag kommit över graviditetsvecka 28. Under tiden jag låg där fick vi förklarat för oss att min moderkaka låg fel, så kallat placenta previa. Detta innebär att den ligger för öppningen. Vi hade fått denna informationen någon vecka tillbaka, men vi hade inte fått någon information om att blödningar vanligt förekommande när det är så. Jo visst, i Lund fick jag sagt till mig att jag skulle förbereda mig på "många" fler blödningar innan bebis skulle komma.
Blödningarna kom sig av att moderkakan rörde sig och blodet kom från såret som det blev av denna rörelsen. Risken med detta kunde vara att om den slet sig för mycket från väggen kunde syres sättningen minska drastiskt till bebisen som då skulle vara i allvarlig fara. Och risken för mig, den gravida var väl allt förlorat blod.
Om någon som läser detta kan det här bättre, får du gärna rätta mig om jag har fel eller har missat något. För jag har säkert rört till det.
Placenta Previa
blöjan i magen?
I mitt fall låg moderkakan som en blöja. Framvägg, under och i bakvägg. Detta ska vara väldigt ovanligt. Och ett planerat kejsarsnitt blev ett måste.
Nu var det bara att ta det lugnt och hoppas på så få blödningar som möjligt och framförallt, att bebis skulle stanna i magen så länge som möjligt.
Andra saker som moderkakans placering medförde var att jag inte fick känna bebis så mycket, då bebisens rörelser togs emot av moderkakan. Det är något jag sörjer. För visst att jag fick känna bebis, men det var väldigt sent in i graviteten och det var sällan. Kanske är jag ändå lite tacksam med, för jag slapp de enorma sparkarna som jag hört talas om. Moderkakan skyddade ju mina organ samtidigt.
Nåväl. Det var som det var och det blev som det blev.
Resten av graviditeten
Och galenskapen den skapade
Självklart skapades sig en oro efter detta. Jag fattade allvaret och att jag skulle ta det lugnt. Men beskrivningarna jag fick på sjukhuset för min "vila" var att jag fick röra mig men inte springa marathon eller göra tunga lyft. Plätt lätt ändå kände jag.
Icke då, jag hade precis skaffat hund och hade väldigt långt mellan tv och badrum, så det väl omkring 5000 steg/dag ändå.
Och jag skulle få 5 blödningar till under de kommande 6 veckorna,
innan det fick bli ett akut kejsatsnitt.
Summan Summarum
Lyckan kom ju till sist
Sammanlagt fick jag 6 blödningar de sista 7 veckorna av graviditeten. Och de kom tätare och tätare mellan gångerna. Den sista blödnngen kom söndags kväll och den gick inte att få stopp på, så på måndagen blev det akut kejsarsnitt. I vecka 34 (+4), 5 veckor förtidigt, 2 veckor innan de planerade kejsarsnittet (som jag förhandlat till mig än tidigare än först planerat) fick jag hålla i mitt barn och det var den största lyckan av allt.
Min lilla gosse.
Vår lilla Nils.
Måndagen den 14e augusti kl 12.52 mer exakt blev jag mamma.
Vår lilla prematur bebis var 44cm liten och 2545g nätt.
Vår lilla Nils, var det vackraste jag skådat.
Lyckan var total ♥
Men visst var det en märklig känsla att inom 5 minuter, från det att läkaren påbörjade operationen till att jag helt plötsligt inte längre ett barn inne i magen, utan ute,i min famn. Jag gick från att vara gravid till att vara en mamma. Så snabbt!
Sammanlagt spenderade jag nästan 5 veckor på sjukhus under min graviditet och efter förlossningen.
Jäkla anamma
Och en liten svacka.
Jag trodde att det skulle vara lätt återhämtning från ett kejsarsnitt, dum som jag är. Men det är det verkligen inte. Jag fick en hel del morfin första tiden på sjukhuset. Och jag ville verkligen inte röra på mig då det gjorde så ont. Men med piska och morot från en fantastisk sköterska lyckades jag efter 8 dagar gå på egna ben ut från sjukhuset med min fina familj.
Hej hej hönsmamma!
Min största utmaning efter hemfärden var just att träffa människor och låta dem komma nära Nils. Jag ville inte och orkade inte träffa någon på flera veckor. Men med tiden och en hel del terapi tiden kunde jag succesivt släppa kontrollen mer och mer. Även om det var jobbigt. Jag såg ju själv vilken hönsmamma jag var. En sådan som jag hade sagt att jag inte skulle bli. Och jag fick jobba hårt för att inte isolera mig med Nils hemma.
10 månader som mamma
Det är så häftigt att se utvecklingen en bebis gör. Alla milstolpar och framsteg som helt plötsligt är där. Dessa 10 månader som mamma har minst sagt varit omtumlande. Många sömnlösa nätter. Förtvivlan när bebis inte har slutat gråta. Men framför allt all kärlek och alla skratt som har vi haft. Det var minsann en kamp att bli mamma. Men det var värt det. Och jag kommer att göra det igen.
Nils är idag en glad och sprallig unge som springer snabbt som blixten i sin gåstol. Och som kämpar med att komma upp och gå på sina ben utan gåstolen. Även om han är lika glad och nöjd att bara sitta med och snacka eller leka med sina leksaker.
Det var denna resumé
Nu känner jag mig rätt så färdig med min berättelse.
Och framöver kan jag fokusera på nuet och framtiden i mitt skrivande. Du ska tro att jag har så mycket som jag vill dela med mig och berätta för dig! Nu håller vi tummarna att jag lyckas skriva så ofta som jag vill 😊
Tack för att du tog dig tiden att läsa och ta del av mina upplevelser av graviditeten och förlossningen och allt där till ♥
Tills nästa gång,
Med Kärlek
från Zara
♥